Har du verkligen råd med det? ( En serie inlägg om plånboken )

Kapit@l 1.
Vad faan är det för fråga att ställa kanske ni undrar men ni har alla sagt det och fått frågan förut, så fördjupa er inte i att översätta rubriken på nåt filosofiskt sätt ok.
Jag ska gå in på vad som så vackert kallas plånbokspolitiken, fackspråket och svenska för experter ska jag undvika i största möjliga mån. Jag är inte expert eller ens nästan nån auktoriserad, utnämnd ekonomifigur eller politiker wannabee.
Jag är den jag är, en helt vanlig jävla pankråtta som inte tvekar en sekund på att använda mina knappa resurser till diverse slöseri. Folk tror jag en som jag kallas på regelrätt svenska. Inga ungar att mata eller julklappar att köpa, som tur är för min plånbok (den som är tom ca 2v efter löning).
Ta det inte fel jag hade mer än gärna haft barn att ta hand om och köpa julklappar till, fast verkligheten i situationen är helt enkelt för dyrt för mig att betala. Mina monopolpengar räcker inte ens till att spela spelet än mindre gångbara i mataffären.
Jag väntar med spänning på 25:e och fyller i olika blanketter där jag likt en pappegoja upprepar mig (ansöker) vartefter mina givmilda välfärdssamariter ändrar reglerna och formulerar nya blanketter, där rutorna/ fälten hamnat på nya platser i internetverisionen eller pappret, som är obligatoriskt att fylla i rätt och förstå.
Det är så klart en tanke bakom dessa procedurer och papprena men för mig känns det som korsord och många av dom är svåra att tyda. Fast till sist brukar jag få det att gå ihop, lyckligtvis har jag även trevliga medmänniskor i kring mig som hjälper till när jag då och då kört fast. STORT TACK TILL ER!!!

Min funktion i samhället är statistik, det betyder att jag kostar lika mycket som jag genererar. Vi studenter är på många sätt ett bra verktyg för byråkrati, politiken och jämnar ut hål i samhällets tilltro till den ljusa framtiden. Vi är inte arbetslösa, vi är formbara, vi skapar jobb medan vi lotsas in i arbetslivet. Utbildningarna och antalet studerande ger alltså + till statistiken och kostar +-0 att hålla igång men det är viktigt att ta med i kalkylen att hela maskineriet står och faller på dom blixtsnabba ekonomiska ändringarna (i båda riktningar). Helt logiskt, fast aningen irriterande för oss inblandade. Utanför skolan finns nämligen en helt annan uppgift att göra, klara sig själv kallas den.
Där anpassas inte priser eller krav efter en studerande plånbok. Där har vi bostadsbrist, ökande utgifter och stress till vårt förfogande, för det behöver vi en större plånbok. Vissa tar x-tra jobb andra har förmånen med en buffert, jag har väska till skolböckerna och räkningarna plånboken till kvitton och bankomatkortet och pengarna i bakfickan.

Fattig student är alltså de som ni ser på tågperrongen med skolväskan, full av framtiden tom på pengar och läxor att göra.
Rika studenter var rika från början och kallas inte för fattiga, syns sällan och färdas med kollektivtrafiken för att smälta in eller för skoj skull, deras plånböcker och väskor är lite finare och mindre också eftersom de kan välja bort bostadsbrist och x-tra jobb. MINDRE ATT BÄRA = MINDRE VÄSKA! Ok?

Hyra, mat, hygienartiklar, räkningar, skolböcker och busskort.
Planka på det försenade tåget, ät nudlar, smslån, låna böcker (om möjligt) och håll koll på CSN studenternas övervakare och förvaltare av veckopengen.

Vi har alla ett val och gilla läget eller klippa sig skaffa ett jobb är några.
Arbetslös, alkis, kriminell eller soffpotatis är andra. (alla lika viktiga ska jag tillägga).

Nu ska jag sätta punkt för första delen av den här serien, studenter är bara en del och i nästa k@pitel ska jag skriva om någon av samhällets andra figurer och hur plånboken kan se ut om vi har en annan roll och livssituation.

Fortsättning följer... Har ni råd med det?