Brott och Straff fortsättningen på förra…

Innan ni läser det här inlägget vill jag helst ni läser föregående inlägg, eftersom det här är fortsättningen. Ni måste inte knyta inläggen till varandra men det är lite som jag inte kommer upprepa som är till viss mån relevant för detta.

Jag öppnade lite aggressivt och tog upp en del starka bitar i förra inlägget och det kommer jag fortsätta med i den här delen. Igen jag vill att ni tänker till lite och känner efter hur ni står i den här frågan.

Dom allra flesta tror jag är överens om att nån typ av regelverk och lagsystem behöver ett 2000tals samhälle ha för att fungera på ett bra sätt. Hur det regelverket vi har idag och dom lagarna vi förväntas följa fungerar, är nog inte lika givet och alla kan inte vara helt överens om att det är bra oavsett hur man vänder på det.

Under många år har vi iallafall jag som är född 1980 och min generation blivit tillsagda att man ska vända sig till polisen och låta rättapparaten säkra tryggheten i samhället. Vi (samhället, invånarna, medborgare och politikerna i vår demokratiska stat med undantag för rättshaverister) Har skapat ett överförmyndarsamhälle där man ser staten som storebror och litar blint på att allt blir bra bara vi röstar (på det partiet ni nu röstar på). För att få igenom den här totala hängivelsen och något naiva tilltron har man använt sig av politiska skrämselmetoder med uppförstorade hotbilder och jagat upp allmänheten i media genom att påvisa faran med allt och hetsat fram en typ av försiktighetsprincip, som i vissa fall gått helt överstyr och förlamar viktiga samhällsfunktioner. Vi har blivit så rädda för att göra fel, bli skadade eller få negativa konsekvenser att vi blivit passiva och isolerar oss mer och mer från varandra.

Nu visar det sig att allt det här gått för långt och alla försiktighetsåtgärder och trygghetslagar blivit kontraproduktiva och att staten och rättsapparaten behöver sina invånare trotsallt. Hur man upptäcker det är ganska enkelt, hur man reparerar det är däremot inte lika enkelt och kommer kräva att vi tar av oss skygglapparna och börjar samarbeta. Om ni inte sett det redan så gå lite djupare i vad som egentligen sägs i media. Exempel på skrik på hjälp är “Efterlyst” och idag på nyheterna sägs det att Beatrice Ask Justitieministern vill införa “lag på civilkurage”, varför måste ni fråga er. Och vågar ni ställa er emellan en rånare och kassörskan på ICA om det blir ett rån? Var det inte polisens jobb? Skulle dom inte säkra vår trygghet? Eller nåt mindre dramatiskt vågar ni gå fram till ett ungdomsgäng som vandaliserar en en buss och hotar chauffören? Kanske springer ni mot ett skrik som ni hör när nån blir misshandlad på stan eller när ni hör ett larm som tjuter?

Många tänker säkert varför skulle vi det, medans andra tycker det är självklart. Det handlar om värderingar, erfarenheter, prioriteringar, trygghet och moral. I en pressad situation där vi blir tvungna att ta viktiga beslut snabbt, i vad vi anser som farliga situationer är det inte lika lätt att upprätthålla fasaden eller tänka rationellt. Dom här besluten måste ni fatta innan det händer och det kräver att ni utgår ifrån vad ni tycker är värt att skydda, er själva, andra, egendom och leva med konsekvenserna det får och leva med dom och kunna stå för det. Jag vet, lättare sagt än gjort och jag säger inte att jag är bättre!

Det är frågor som vi måste tänka igenom NU det kan inte vänta längre, om vi vill ha en förändring. Andra aspekter är ju hur det kommer användas i rättssammanhang. Om vi nu ska införa T ex lag om civilkurage i ett redan vettskrämt trygghetssamhälle, där egentligen väldigt få medborgare har erfarenhet av verkligt farliga situationer. Hur ska vi göra med dom regler/lagar som har under lång tid har utvecklats, tillämpats och inpräntats i befolkningen för att vagga in oss i den här situationen. Ta exempel där nån blir misshandlad eller ett inbrott pågår, hur gör vi då för att ingripa? Ska vi gå emellan eller försöka hålla fast nån inblandad, vad får det för konsekvenser för den modige medborgaren med civilkurage då? Blir denne åtalad för ett brott om det skulle va så att denne blir tvungen att handla emot nuvarande lagar om våldshandlingar eller kanske bli utsatt för våld självt? Och om den samma bestämmer sig för att inte riskera sin trygghet ska denne bli åtalad för bristande civilkurage? Hur gör vi den bedömningen och vad blir påföljden/straffet? Ska vi lämna det beslutet till staten och rättsapparaten ännu igen, lita på att dom har koll på läget eller är det här bara ytterligare en handling i desperation eller ett tecken på förlorad kontroll?

Kan det va så enkelt som att rättsapparaten skapat sina egna problem med hjälp av politiker, forskare,media och rädda medborgare? Har vi nånstans slutat bry oss i att fatta egna beslut och handla efter vår egna värderingar och låter oss bli radiostyrda som små robotar, i hopp om att slippa bli indragna i livet? Uppenbart är att inte alla gör det och kontrollerna verkar inte fungera på alla medborgare, enkelt uttryckt vi är människor och olika, det finns ingen multikontroll.

Ska vi ha fler lagar och hårdare straff?

Fungerar det bra som det är?

Kan man införa nya typer av straff eller återinföra gamla?

Ska vi ha dödsstraff och hur skulle man utdöma det? En seriemördare som erkänt en rad väldigt råa mord och inte kommer sluta med sin verksamhet, eller en pedofil som förgripit sig på barn och utfört råa våldtäkter på dagisbarn erkänt dem och inte heller har för avsikt att sluta med det. Kan man tycka att såna medborgare har förbrukat sin rätt att leva? Skulle man kunna införa kastrering och gör det nån nytta?

Livstidsstraff på “livstid” är det ett bra straff? Vad ska det vara för brott man begår för att få det tycker ni?

Att fängsla nån mitt på torget och låta folk gå förbi och slå och spotta på denne, är det ett bra straff, det har vi haft i Sverige tidigare? Eller kanske piskrapp? Vad har man gjort för att få en sån påföljd? Är det vettigt?

Och exempel på att ta lagen i egna händer som jag vill att ni verkligen tänker igenom. Är det ok att ge igen vid övergrepp t ex som i filmen “män som hatar kvinnor”. Där en tjej blir utnyttjad och våldtagen på ett sätt som är grovt, kränkande och som ger livslånga men för henne. Hon ger igen genom att övermanna våldtäktsmannen, utsätter denne för liknande behandling och hotar med att öde lägga dennes liv om inte hon blir lämnad ifred. Var det rätt av henne att göra så? Vad hade du gjort och hur skulle du känna?

Vart går eran gräns, hur mycket ska lämnas till rättsystemet? Hur ska vi dela upp trygghetsansvaret? Vart ligger ansvaret? Hur tar ni eget ansvar och gör ni det? Eller är ni nöjda som det är så länge ni inte bli drabbade själva?

Om ni läst dom här 2 inläggen så har ni säkert nån åsikt och tankar kring nåt av det jag tagit upp. Om ni inte har det är ni antingen väldigt fega, lata och eller oförmögna att tänka. Ni som läst inläggen utan fått nån som helst tanke kring det som skrivits saknar kanske egna moraliska värderingar och helt enkelt är meningslösa maskiner på autopilot och stängt av hjärnan för gott.

-Ja ni uppfattade det rätt det var ett direkt påhopp ämnat att skapa debatt eller rektioner!

Skriv vad fan ni vill, vad ni tycker, hur ni tänker eller om ni vill vara uppkäftiga och anonyma så var det.

Bättre, levande, tänkande människor med rubbade åsikter, än tankelösa eller fega robotar!

Evolutionen och utvecklingen kräver fritt tänkande och olika åsikter! Även för robotarnas fortsatta utveckling!